Mitt liv, mitt allt...

Men dagen då jag fick veta att jag väntade Filip tog jag på mig ett ansvar inte bara för honom utan också för mig själv.. Dagen har varit jobbig som fan men efter måååånga om och men fick jag ialla fall ett meddelande från min läkare som säger att det inte innebär någon som helst fara för varken bebisen eller mig med enstaka vb-behandling med lugnande.. Och att veta att det finns hjälp när det blir för jobbigt lugnade ner ångesten kraftigt där och då.. 

Imorgon väntar jag mig att han ringer och då kommer jag att kräva en remiss till spec.mödravården.. Jag ska bli bra igen och jag måste ha en bättring fort för det här funkar absolut inte.. 

På mvc i morse fick jag ialla fall veta att bebisen mår toppen och att alla världen såg perfekta ut.. Hade nästan hoppats på att kunna få förklara tröttheten med taskigt järnvärde men det låg nästan för högt.. Hur jag än vrider och vänder på det så är det mitt psyke som spökar och som gravid är det tusen gånger värre.. Idag när jag äntligen bad om hjälp blev jag omkring-slussad och det känns som om dom inte vill ta i en med tång en gång.. Men jag kämpar på.. För mig och min familj så måste jag kämpa på.. Fast jag egentligen bara vill lägga mig i ide tills det är över.. Hua.. Usch och fy och nu slutar jag innan jag triggar ännu ett anfall.. Puss och god natt!

Ps. I love you!

Jag känner mig scizofren.. Ca 90% av mig själv mår pissdåligt och dom andra 10% finns i skuggan och viskar att jag inte får tappa greppet.. Att det är hon med symptom som mår dåligt och känner och tänker som hon gör.. Påminner om att det inte är JAG.. Dom där 10% som kämpar livet ur sig för att kunna trösta Filip när han är ledsen, struntar i att tårarna rinner och ser till att Filip kan somna och att han får mat och kärlek.. Men så slår dom där andra igenom och jag tappar greppet om mig själv och min ångest.. Känner mig hjälplös för även om jag vet att jag måste be om hjälp så känns det som om det inte finns någon alls att få.. Psykvården är illa nog i vanliga fall men kan iaf pumpa en full med medicin men som gravid är den helt hopplös.. I alla fall den vård jag får för där verkar medicin vara det enda alternativet.. Såå nära var det att jag tog en lugnande idag men just som jag skulle ta fram dom så insåg jag att jag inte längre bär dom med mig.. Genomled kvällen men när Filip trasslade i två timmar när han skulle sova försvann min sista uns ork mot ångesten.. Och innan jag visste ordet av det hade jag rökt några bloss.. Så emot allt vem jag är och vad jag står för som gravid och jag skäms! Fast ändå kändes det jävligt bra för ångesten byttes mot dåligt samvete och höll sig borta en stund.. Men nu äter den upp mig igen.. Tillsammans med det dåliga samvetet.. Stackars stackars bebisen i magen.. Han har en mamma som konstant är stressad och har ångest och så tar hon en cigg på det?! Fast jag har liksom inte ens ork att bry mig.. Filip går i första hand och jag har så dåligt samvete för att jag sätter ett till barn till världen när jag med nöd och näppe orkar ta hand om det barn jag redan har.. Tänker hemska tankar och hör hur Cecilia kämpar för att få tankarna att försvinna.. Funderar på hur länge vi ska behöva ha det såhär den här gången.. Påminner mig själv om att det inte varar för alltid och lovar mig själv att inte ursäkta det här måendet hos barnmorskan imorgon.. Jag måste ge dom en chans att hjälpa för det mörka hålet slukar mig snart.. Har fram tills nu kunnat lugna mig själv med att det inte är så farligt denna gång men tankarna på att skada mig själv och att min familj skulle få det bättre utan mig smyger sig sakta på och skapar ännu mer panik.. Känner mig ensammast i världen och som världens sämsta mamma.. Får inte tappa kontrollen!! :O förlåt mina barn för att jag sviker er men jag kommer igen, måste bara komma på hur.. Älskar er för alltid, för evigt! <3

Idag har jag mått sämre än någonsin.. Det enda som var bättre än den sista liknande attacken var att döden inte var ett alternativ.. Det som gjorde det värre var att jag var ensam med Filip och trots att han inte verkade reagera alls över att mamma grät och hyperventilerade just då så känns det såklart som om jag skadat honom för livet.. Ångesten är ofta närvarande men det som hände idag var ingenting som är vanligt för mig och det var så läskigt att jag har svårt att tänka på annat.. Jag kunde inte ens röra fingrarna för det var som om dom somnat eller stelnat snarare.. :O inte så märkligt att kroppen reagerar när sinnet gör det men fy alltså.. Tror jag har rätt bra koll på andningen i min vanliga ångest eller iaf att jag som försvar stöter bort och förtränger känslorna innan dom blir för tunga men idag var en sån dag när det bara matades jobbigheter.. Filip verkade vakna på ett göra-mamma-galen-humör, jag mådde dåligt och hade sovit för lite och samlat och samlat och så åkte nicklas till jobbet och lämnade mig själv med en bråkig liten kille.. Droppen blev när han skallade mig (inte med flit) så läppen sprack.. Och mitt i gråten bara kom attacken.. Jag ringde pappa medans Filip lekte och han sa till mig att andas.. Minuter senare satt jag och Filip och åt kokosboll som tröst.. Kanske var så jag blev så tjock sist, jag minns inte.. :p Filip somnade tillslut och jag vilade ut på soffan.. Eller först åt jag marängsviss för fyra sen vilade jag och är fortfarande illamående av den fast det är mer än åtta timmar sen.. Helt slut i hela kroppen men ikväll verkar det svårare att stänga av.. Har så sjukt dåligt samvete.. Känns iaf bra att jag kan bomba busen med kärlek när han sover för det har jag inte lyckats bra med idag.. Tror inte han märkt det så markant men ändå.. Usch.. Och stackars liten i magen.. Det är ju inte för inte man ska försöka att stressa mindre som gravid.. Känns skönt att det inte är långt kvar till rutin ultraljudet så jag får se att bebisen inte tagit skada av psykomammas ångest.. Tror iof barnet har men för livet oavsett för all stress men ändå.. Jättemärkligt att jag inte fått missfall för övrigt.. :O Måste sluta trycka ner mig själv för jag är inte en dålig förälder.. Jag må ha dåligt tålamod vissa stunder men jag gör verkligen allt för mina barn och trodde jag själv eller någon annan att dom inte har det bra skulle jag överlämnat ansvaret för dom (Filip såklart, bebisen är ju svårare...) för längesen.. Äsch.. Mycket i huvudet i kväll.. Och jäklar va svårt det är att få ut att jag mår dåligt NU även om det inte är någon nyhet..

Dags för lite gnäll.. :p Vaknade efter en jobbig natt med huvudvärk av huvudvärk tio i sju.. Ungefär tio över var jag tvungen att gå upp och säga till Nicklas att gå upp men eftersom det som vanligt tog 20 minuter för honom att lämna sängen fast jag bad honom skynda sig för att jag hade ont så fick jag lov att klä på Filip under tiden för att han skulle slippa stressa.. Somnade om men fick lov att gå upp och koka kaffe (som jag egentligen inte alls dricker men som kickar igång alvedonen) och städa för vid elva skulle Malin och Eddie komma hit.. Diskade, städade, gjorde mig i ordning, sprang till centrum och mötte mina gäster, handlade, gick hem, gjorde lunch, följde till tåget, gick hem, städade undan leksaker och diskade, hämtade Filip, lekte ute i lite mer än en timme, kom in och handtvättade Filips vagn, slängde i en tvätt, gjorde två olika ungspannkakor, diskade, målade (för hundrade gången, aldrig någonsin "billig" färg igen!!) en vägg, var arg på Nicklas som är så snuskigt bortskämd och lat, tvättade målargrejer och hatade mig själv en smula för tvätten jag glömt att jag måste hänga upp.. La Filip och nu ligger jag och är trött på mig själv för att jag inte har vett att sitta still.. Har haft huvudvärk till och från hela dagen ändå har jag inte suttit i mer än den lilla stund det tagit att äta lunch och sen middag.. Sååå imorgon ska jag inte göra ett smack.. Ska lämna Filip på dagis, gå hem och ta en sömntablett och sova tills det är dags att hämta honom igen, vägra diska och vägra att laga mat och sen vägra att röra mig ur soffan på hela kvällen.. Eller just ja, jag är ju dum i huvudet och kommer säkert att börja måla igen när jag kommer hem för att sen tapetsera, laga mat och sköta hushållet precis som alla andra dagar.. För att vara gravid (och jävligt gnällig över minsta lilla), deprimerad och handikappad i huvudet är ingen som helst ursäkt för den andre vuxne i det här hemmet att hjälpa till lite mer, fast det är ju ingen nyhet direkt.. Jisses va jag vägrar att bli kvinna i mitt nästa liv! Då ska jag också sitta i soffan och kolla på sport och skylla på att jag inte kan någonting alls och skita i att ens försöka att lära mig det.. Sen ska jag (stor eloge till latmasken!) göra i ordning barnet i hockeypausen och springa till datorn i samma sekund som barnet går och lägger sig för att sitta där resten av kvällen.. Allt medans kvinnan i förhållandet får fixa allt annat.. Ååååh va jag längtar! Nu ska jag lägga mig och älta allt det här ett tag och sedan försöka sova lite trots det dåliga samvetet jag får för att jag hänger ut stackars Nicklas på det här viset men ibland bara måste det ut någonstans så läs och glöm eller läs helst inte alls.. :p Positivt idag: Filip säger fler och fler ord och är en riktig charmör ibland.. Graviditeten går fort fram och vi är i vecka 17 imorgon utan att jag mår vidare jättedåligt mer än huvudvärk och trötthet.. Snaaart slipper lägenheten vara rörig av alla saker som ska vara i Filips rum = mindre stress.. Veckans läxa: aldrig mer färg från en skitbutik och aldrig mer ska jag inbilla mig att det är snabbt fixat att göra i ordning ett rum hur litet det än må vara.. Nästa gång får ett proffs göra det och jag ska gladeligen betala massor utan att känna mig dum för att jag kunde gjort det gratis själv..

Min lilla älskling ska bli storebror också! :D I tretton veckor och ungefär noll dagar har bebisen legat i magen och beräknas komma ut i slutet av september..